Jag har sett att Gavin ska komma till Danmark den 4 juni i år! Jag kan inte beskriva känslan jag kände när jag fick veta det här men ändå hoppas jag på att han kommer till Sverige också. Men om han nu inte skulle göra det så vill jag verkligen åka till Köpenhamn för att se honom :)

En sak som jag tänkt på är det här med idoler och hur man kan bli så "besatt" av en annan människa på det sättet utan att känna den på riktigt. Jag menar, vem kommer glömma den där tjejen som fick komma upp på scenen med Johan Palm från IDOL och hon bara skrek och till slut svimmade? Jag tänkte: Hur kan någon man inte ens känner ha så stort inflytande på en? Den här tjejen sa ju till och med i en intervju efteråt att Johan betydde mer för henne än hennes familj(!) 
Det får mig att tänka på en intervju med Danny (Nej, jag lyssnar inte på honom) då han sa att en fan hade kommit fram till honom och snackat lite och så efter ett tag hade hon sagt: Men du är ju som en helt vanlig person.
Ja, vad fan tror du?

Kanske man lätt glömmer att kändisar också är som alla andra bara att deras jobb innebär att de är kända. Men nu på sistonde kan jag faktiskt ändå förstå. Jag har alltid tyckt om Gavin för den artisten han är och hans låtar är något utöver det vanliga men efter konserten, som var min första någonsin så togs det här "tycker om" till en helt ny nivå. Det är inte lätt att förklara känslan med ord men allting fick helt plötsligt mycket mer mening. Så det är kanske det som driver de här männsikorna till att vara så besatta av sina idoler, de vill ha något som ger dem mer mening. Känslan när den artisten uppträder och man tar bara in musiken och får sjunga med alla andra i pubilken gör att man glömmer alla problem för en stund och det är kanske det mer det man längtar efter än själva personen.

Sen finns det mer moget sätt att sköta det här med idoler och förbilder. De flesta vet ju hur man ska bete sig men kanske alltför många vet inte alls. Det är därför det är viktigt att lära sig skillnaden mellan verklighet och fantasi.