Dagen efter
baserad på en sann historia
Hon vaknar upp, ljuset lyser in i hennes ögon och hon önskar att hon aldrig hade vaknat. Hon ser sig omkring. Hon är definitivt inte hemma. När hon upptäcker att hon ligger i en bäddsoffa så inser hon att hon blev kvar hos sin kompis som hon hade varit med kvällen innan. Hon känner på sin andedräkt att det kanske inte var saft hon drack igår. Ett illamående sveper över henne. Det får henne att bara vilja försvinna. Hon ville hem och duscha, tvätta av sig gårdagens synder och starta om på nytt. Men nu låg hon där, frusen och med ett huvud som inte riktigt verkade hänga med fullt ut. Vad hände egentligen? Kvällen hade ju börjat med middag och  Melodifestivalen hos hennes kusin och sen skulle hon på en fest som senare blev inställd. Då åkte hon hem till sin kompis istället. När hon mötte sina vänner upptäckte hon att de var ganska rejält berusade så när de kom in i huset började drickandet direkt för att hon skulle komma ikapp. Hon tog några shotar. Men av det mår man inte så här illa. Juste, sen blev hon bjuden på en hel del. Det kanske blev lite mycket..

Hon tar sig upp ur soffan och går bort till toaletten. "usch vad jag ser ut" tänker hon när hon ser sin egen spegelbild. Hon skulle vilja ha ork till att fixa sig men kraften finns inte där. Och egentligen spelar det ingen roll. Hon tar sig tillbaka till soffan, det är ingen idé att försöka somna om nu. Det är bara att vänta tills resten av huset vaknar. Först uppe är hennes kompis som bor i huset. De säger inte så mycket till varandra, det behövs inte. Han räcker bara över en vattenflaska och går upp till övervåningen igen. Ett tag senare när vi städat bort efter gårdagen (framför allt det hon själv ställt till med) bestämde hon sig för att ta sig hem. På bussen kom började hon tänka på massa saker, gårdagen, de senaste två åren. Hon trodde på allvar att hon hade förändrats men så var det tydligen inte. Under två års tid hade hon hållit vissa känslor inom sig. Egentligen skulle de kommit ut för länge sen men så blev det inte. Hon önskade bara att hon kunde vara ärlig mot andra och framför allt ärlig mot sig själv. Hon känner hur en klump i halsen bildas. Nej, nej, nej. Det finns inget att vara ledsen över. Saker blir inte bättre av att man är ledsen. Det är bara att bita ihop och kämpa.

Väl hemma åker kläderna in i tvättmaskinen och sminket tvättas bort. Hon tar den efterlängtade duschen och efter känns det faktiskt lite som man blir en ny, ren människa men ändå sitter ångesten kvar. Till sist borstar hon sina tänder men när hon ska ta Listerine tar det stopp. När hon står där med korken i handen får hon flashbacks från gårdagen. Ett slitet ansikte tittar på henne i spegeln. Hur hade det kunna bli så här? Hur hade hon kunnat låta sig själv gå så långt både dagen innan och alla de andra gångerna? Vissa saker kanske aldrig förändras, är det inte lika bra att bara acceptera dem då? Att det alltid kommer vara på ett sätt för evigt. Ska man acceptera och ge upp eller ska man kämpa med risk att förlora allt man har?

Det värsta är att ens handlingar alltid får utslag på...

dagen efter.


(ironiskt nog lägger jag upp den här dagen efter dagen efter. Internet slutade funka igår så jag lägger in den nu istället.)