Jag klarade det! Nu har jag äntligen tagit det efterlängtade körkortet. Men fy fan vilken dag det har varit med spänningar och nervositet. Men något i mig skulle bara ha det där körkortet. Och så blev det.

Dagen började med att jag vaknade upp med solsken i mitt fönster. Blev lite småglad då tidningen hade skvallrat om regn. Jag hade satt klockan så jag skulle ha gott om tid. Det var sjukt skönt att hinna äta frukost, fixa mig och plugga lite teori utan att stressa. Allting gick jättebra tills jag skulle gå. Då slog nervositeten till. Men då fanns det ingen återvändå. Jag tog mig till T-centralen för att skriva teoriprov på Trafikverket. Hade kollat på hitta.se vart det låg men när jag kom fram dit fanns det inget Trafikverk! Greps av lite småpanik och sprang fram och tillbaka i kvarteret till jag till slut hittade det och därmed kunde andas ut. 

Trots att jag sprungit lite vilse kom jag absolut inte försent. Väntade ca 1 timme innan provet. Fick fota mig och skriva namnteckning (Mitt körkort kommer bli såå fult!) och sen var det bara att vänta och vänta. Eftersom jag kom så pass tidigt fick jag se alla som skrivit prov innan komma ut och antingen vara ledsna eller skitglada. Det var ingen trevlig upplevelse. En tjej kom ut och hade fått 51 poäng (52 är godkänt) och då tänkte jag: det där kommer hända mig. Sen kom en kille ut som inte ens hade hunnit klart provet och därmed inte blivit godkänd. Då tänkte jag också: Det kommer hända mig. Med den nervösa känslan fick jag sitta med i ca 30 min. Sen var det dags att gå in i salen och skriva. På något vänster lyckades jag koppla bort omvärlden. De andra som skrev fanns inte. Ville dock slå killen brevid mig som kollade på min skräm hela tiden även om vi inte hade samma prov. Tog mig igenom frågorna och markerade de som jag var det minsta osäker på. Gick sedan igenom frågorna igen och då kom en ruta upp om att det var tio minuter kvar på provet! Vid den tidpunkten tappade jag andan. Jag plöjde igenom provet och tryckte sedan direkt på resultat. Det enda jag såg var godkänt! Jag bestämde mig då för att andas igen.

När jag kom ut från Trafikverket spöregnade det vilket gjorde mig lite orolig för hur det skulle påverka uppkörningen. Men eftersom det inte går att påverka vädret bestämde jag mig för att fokusera på annat. Var fortfarande så lättad över att ha klarat provet. Halva klart liksom. Nu var det raka vägen mot Farsta för uppkörning.

Även till uppkörningen kom jag tidigt och fick sitta i ett skittrist väntrum tillsammans med andra nervösa personer. Det kom ett gäng kompisar som följde med en kille som skulle köra upp. De diskuterade vilt om vad man inte ska göra på uppkörning och om kompisar som gjort dumma saker i trafiken. En hade blivit tagen när han kört i 170 på motorvägen för att han skulle köpa en Mcflurry. Way to go! En av de som satt i väntrummet hade kört upp två gånger tidigare i Farsta. När två inspektörer gick förbi sa han att en av dem, vid namn Barbro var skitsträng och om man fick henne kunde man glömma körkort. Tack för den kompis liksom! 10 minuter senare kommer just denna Barbro ut med en till instruktör. Jag trodde då att det var kört men som tur var fick jag den andra. Sofi hette hon och hon var skitbra. Lugn som en filbunke var hon och hon förklarade precis hur allting skulle gå till innan vi körde iväg. Då blev det också så att jag bara kopplade bort allting. Det var bara jag och trafiken. Inget prov, inspektör eller press. Det är viktigt också tror jag att inte få panik om man gör något litet fel. Man får göra fel på uppkörningen så länge de inte är allvarliga och att man kan lösa dem på ett bra sätt. Vi körde runt i ca 30 minuter. Tiden gick verkligen skitfort. Och när vi parkerat igen var det dags för beskedet. "Din körning är godkänd." sa hon och "skämtar du?" sa jag. Men hon sa att det var sant så det var bara att ta emot ett godkänt papper som nu ska föreställa mitt körkort. Det riktiga körkortet kommer om ca 1 vecka.     
Helt sjukt är det!   

 

Mamma hade lämnat ett litet meddelande. Det var nog det som gjorde grejen.