Jag har äntligen kommit till en slutsats; Det är inte mina saker som är borttappade utan det är jag som är det.

Igår trodde jag att jag hade glömt min mobil i skolan men efter några timmar ringde det i min påse, självklart låg mobilen där i.

Det får mig att tänka tillbaka på tidigare borttappanden i skolan. Nu när man snart ska ta studenten så kan man titta tillbaka på den tiden som gått, 3 hela år. Gårdagens händelse fick mig först att komma ihåg när jag "tappade" bort mina nycklar i ettan och fick be en (skitsnygg) kille från 3:an om han kunde knippsa upp mitt lås. Tillslut visade det sig att nycklarna hade legat i min bh hela tiden..

Det får mig också att komma ihåg den gången när jag tappade bort min plånbok där jag hade ALLT man kan tänka sig ha i plånbok. Några dagar senare kommer en klasskompis fram och frågade om jag saknade något och jag kunde för mitt liv inte förstå vad hon pratade om och så sträcker hon fram plånboken! Inte för att hon hade snott den utan för att hon hittat den, som tur var. 

Det borde ju vara så att man lär sig av sina misstag men fan vad inte stämmer in på mig.